Uttalande av parlamentets andra kammare

Spanish | English | French | German | Polish 

Den 22 augusti 1973

(Obs: Detta är den kompletta texten till det uttalande som det chilenska parlamentets andra kammare antog med 81 röster mot 47 den 22 augusti 1973. Uttalandet innehåller en förteckning på de brott mot lagen och författningen som president Salvador Allendes regering begått. I avsaknad av en fungerande åtalsprocedur riktar den sig till de militära ministrarna i president Allendes kabinett, bland andra myndigheter, med denna ”allvarliga nedbrytning av republikens författningsenliga och lagliga ordning.” Likaså påminner de dem ”att, på grund av deras ansvar, deras trohetsed till författningen och till landets lagar… är det deras plikt att göra ett omedelbart slut på alla förhållanden, till vilka här refereras, som bryter mot författningen och landets lagar.” Efter denna uppmaning till ”omedelbar” handling av motsvarigheten till USA:s representanthus eller det brittiska underhuset, avlägsnade den chilenska försvarsmakten den 11 september 1973 presidenten, som sålunda anklagats för att bryta mot författningen, från sitt ämbete.)

Med betraktande av:

1. Att för att rättsstaten skall existera måste offentliga myndigheter sköta sin verksamhet och utföra sina åligganden inom ramen för författningen och landets lagar, till fullo respekterande principen om ömsesidig självständighet som de är förbundna till, och att alla invånare i riket måste tillåtas åtnjuta de garantier och grundläggande rättigheter som tillförsäkras dem av författningen;

2. Att legitimiteten hos den chilenska staten vilar hos folket som, under årens lopp, har utrustat denna legitimitet med den underliggande konsensus som kommer av deras samexistens, och att ett angrepp mot denna legitimitet inte bara förstör vår nations kulturella och politiska arv, utan också i praktiken förnekar all möjlighet till demokratiskt liv;

3. Att de värden och principer som uttrycks i författningen i artikel 2 vittnar om att suveräniteten i grunden vilar i nationen, och att myndigheterna inte får utöva mer makt än den som delegerats till dem av nationen; och i artikel 3 dras slutsatsen att varje regering som gör anspråk på rättigheter som folket inte delegerat åt den gör sig skyldig till uppror;

4. Att republikens nuvarande president valdes av hela kongressen i enlighet med ett stadgande om demokratiska garantier som inkorporerats i författningen enkom för att garantera att hans regerings agerande skulle underställas rättsstatens principer och normer, vilka han högtidligen utfäste sig att respektera;

5. Att det är ett faktum att republikens nuvarande regering från början har strävat efter att lägga under sig absolut makt med det uppenbara syftet att underkasta alla invånare den strängaste politiska och ekonomiska kontroll från statens sida och på detta sätt uppnå målet att upprätta ett totalitärt system: den absoluta motsatsen till den representativa demokrati som författningen fastställt;

6. Att för att uppnå detta mål har regeringen begått inte enstaka brott mot författningen och landets lagar, utan snarare har den gjort sådana brott till ett stående handlingsmönster, till en sådan ytterlighet att den systematiskt ignorerar och överträder de andra statsmakternas rätta roller, ständigt bryter de författningsmässiga garantierna för varje medborgare i republiken, och tillåter och stöder skapandet av olagliga parallella makter som utgör en ytterst allvarlig fara för nationen, och därmed förstört omistliga element i institutionell legitimitet och i rättsstaten;

7. Att regeringen har begått följande övergrepp på den rätta rollen för den nationella kongressen, sätet för den lagstiftande makten:

a) Den har bemäktigat sig kongressens principiella lagstiftande roll genom vidtagandet av olika åtgärder av stor betydelse för landets sociala och ekonomiska liv som ovedersägligen är fråga om lagstiftning genom särskilda dekret, utfärdade genom maktmissbruk, eller genom kryphål i lagen med enkla ”administrativa beslut”. Det är anmärkningsvärt att allt detta har gjorts med det uppsåtliga och utsagda målet att ersätta landets institutionella struktur, så som den nuvarande lagstiftningen tänkt sig den, med total verkställande makt och det fullkomliga eliminerandet av lagstiftande myndighet;

b) Den har konsekvent trotsat kongressens granskningsroll genom att effektivt frånta den dess makt att väcka formellt åtal mot ministrar som bryter mot författningen eller landets lagar eller som begår andra förseelser som specificeras i författningen, och;

c) Slutligen, vilket är utomordentligt allvarligt, har den helt och hållet svept undan kongressens upphöjda roll som en behörigen konstituerad statsmakt genom att vägra verkställa den författningsenliga reformen av tre områden av ekonomin som godkändes under strikt uppfyllande av de normer som författningen fastställt;

8. Att den har begått följande övergrepp mot den dömande makten:

a) Med målet att underminera domstolarnas auktoritet och inskränka deras självständighet har den fört en notorisk smädes- och förtalskampanj mot högsta domstolen och den har sanktionerat mycket allvarliga angrepp på domare och deras auktoritet;

b) Den har gjort parodi på rättvisan i fall som berör förbrytare som tillhör politiska partier eller grupper som är förbundna med, eller står nära, regeringen, antingen genom missbruk av benådning eller uppsåtligt underlåtande att verkställa order om fängslande;

c) Den har brutit mot tydliga lagar och helt nonchalerat principen om maktfördelning genom att inte verkställa domar och rättsliga beslut som strider mot dess mål och, när den klandrats av högsta domstolen, har republikens president gått till den oerhörda ytterligheten att påstå sig ha rätt att döma över riktigheten av domstolsutslag och bedöma när man skall rätta sig efter dem;

9. Att beträffande chefens för riksrevisionsverket ämbete – en oberoende institution som är oumbärlig för administrativ legitimitet – har regeringen systematiskt kränkt dekret och aktiviteter som pekar på det olagliga i den verkställande maktens, eller underordnade instansers, aktiviteter;

10. Att bland regeringens ständiga övervåld mot garantierna och de grundläggande rättigheter som fastställts i författningen utmärker sig följande:

a) Den har brutit mot principen om likhet inför lagen genom sekteristisk och hatisk diskriminering i det beskydd av liv, rättigheter och egendom som myndigheter är skyldiga att ge alla invånare, genom aktiviteter relaterade till mat och uppehälle, såväl som många andra aspekter. Det bör särskilt noteras att själva republikens president har gjort denna diskriminering till en del av sin normala ämbetsutövning genom att från början deklarera att han inte betraktar sig som alla chilenares president;

b) Den har hårt angripit yttrandefriheten genom att utöva alla de slag av ekonomiska påtryckningar mot de media och organisationer som inte är förbehållslösa anhängare av regeringen och olagligt stängt tidningar och radiobolag, slagit olagliga bojor på de senare, författningsstridigt fängslat oppositionella journalister, tillgripit listiga manövrer för att få monopol på nyhetstidningar och öppet överskridit det lagliga mandat som den statliga tv-kanalen lyder under genom att överlåta posten som högsta chef till en funktionär som inte utsetts av senaten, vilket lagen kräver och genom att göra tv-kanalen till ett instrument för partipropaganda och förtal av politiska motståndare;

c) Den har kränkt principen om universitetens autonomi och universitetens i författningen erkända rätt att grunda och upprätthålla tv-bolag genom att uppmuntra övertagandet av Universidad de Chiles kanal 9, genom att angripa detta universitets kanal 6 genom våld och olagliga arresteringar och genom att förhala utvidgningen till provinserna av kanalen som ägs av Pontificia Universidad Católica de Chile;

d) Den har förhalat, hindrat och ibland våldsamt tystat ned medborgare som inte gillar regimen när de utövat sin rätt till föreningsfrihet. Samtidigt har den konstant tillåtit grupper – ofta väpnade – att samlas och ta över gator och motorvägar utan att ta hänsyn till tillämpliga bestämmelser för att skrämma befolkningen;

e) Den har angripit undervisningsfriheten genom att olagligt och i hemlighet utföra den så kallade förordningen om demokratisering av undervisningen, en undervisningsplan vars mål är marxistisk indoktrinering.

f) Den har systematiskt kränkt författningens garanti av egendomsrätt genom att tillåta och understödja mer än 1 500 “övertaganden” av lantgårdar och genom att uppmuntra ”övertagandet” av hundratals industriella och kommersiella anläggningar för att senare konfiskera dem eller olagligt förklara dem insolventa och därmed, genom plundring, upprätta statlig kontroll över ekonomin; detta har varit en av de avgörande orsakerna till den exempellösa nedgången i produktionen, varubristen, den svarta marknaden och en kvävande stegring av levnadskostnaderna, statskassans bankrutt och allmänt till den ekonomiska kris som härjar landet och hotar hushållens grundläggande välfärd, samt mycket allvarligt äventyrar nationell säkerhet;

g) Den har gjort upprepade politiskt motiverade och olagliga arresteringar, utöver de redan nämnda av journalister, och den har tillåtit prygling och tortyr av offren;

h) Den har ignorerat arbetarnas och fackföreningarnas rättigheter och underkastat dem, som i fallet med El Teniente [en av de största koppargruvorna] och transportförbundet, olagliga tvångsmetoder;

i) Den har brutit sitt åtagande att ge gottgörelse åt arbetare som har blivit orättvist förföljda, såsom de från Sumar, Helvetia, Banco Central, El Teniente och Chuquicamata; den har följt en godtycklig politik i överlämnandet av statsägda lantbruk till jordbrukare, i uttrycklig strid med lagen om jordbruksreform; den har nekat arbetare meningsfullt deltagande som de garanteras i författningen; den har gjort slut på fackföreningarnas frihet genom att etablera parallella arbetarorganisationer.

j) Den har brutit grovt mot författningens garanti att fritt lämna landet genom att etablera krav i detta avseende som inte täcks av någon lag.

11. Att den kraftigt bidrar till lagstyrets kollaps genom att tillhandahålla statligt beskydd och uppmuntran till skapandet och upprätthållandet av ett antal organisationer som är omstörtande [ifråga om den författningsmässiga ordningen] i utövandet av auktoritet som inte tilldelats dem av vare sig författningen eller landets lagar, i öppet brott mot författningens artikel 10, paragraf 16. Dessa inkluderar kommandotrupper, jordbrukarråd, medborgargarden, JAP, etc.; alla avsedda att skapa en så kallad ”folkmyndighet” med målet att ersätta legitimt valda myndigheter och lägga grunden för en totalitär diktatur. Dessa fakta har tillståtts offentligt av republikens president i hans senaste Estado de la Nation-tal och av alla regeringsmedia och -strateger;

12. Att speciellt allvarligt är nedbrytandet av lagstyret genom skapandet och utvecklandet av regeringsbeskyddade väpnade grupper som, förutom att hota såväl medborgarnas säkerhet och rättigheter som inrikes fred, är på god väg mot en konfrontation med försvarsmakten. Lika allvarligt är att polisen hindras att utföra sina viktigaste åligganden när de handskas med kriminella uppror som förövas av våldsamma grupper som står på regeringens sida. Mot bakgrund av det utomordentliga allvaret kan man inte vara tyst inför de offentliga och allmänt kända försöken att använda försvars- och ordningsmakten för partiska ändamål, rasera deras institutionella hierarki och politiskt infiltrera deras led;

13. Att skapandet av ett nytt deparetement med deltagande av höga tjänstemän vid försvars- och ordningsmakten karakteriserades av presidenten som gällande ”nationell säkerhet” och dess mandat ”upprättandet av politisk ordning” och ”upprättandet av ekonomisk ordning”, och att ett sådant mandat endast kan tänkas inom ramen för ett fullt återupplivande och bekräftande av de rättsliga och författningsmässiga normer som bildar den institutionella ramen för republiken;

14. Att försvars- och ordningsmakten genom sin natur är och måste vara en garanti för alla chilenare och inte bara för en sektor av nationen eller för en politisk koalition. Följaktligen kan regeringen inte använda deras stöd för att dölja en politik som är partisk till förmån för en särskild minoritet. Deras närvaro måste snarare vara inriktad på fullt återställande av styre i enlighet med författningen och den demokratiska samexistensens lagar, som är oumbärliga för att garantera Chiles institutionella stabilitet, inbördes fred, säkerhet och utveckling;

15. Slutligen, utövande den roll som den tillskrivs av artikel 39 i författningen besluter deputerandekammaren:

För det första: att förelägga republikens president, ministrarna och medlemmar av försvars- och ordningsmakten det grava nedbrytandet av republikens rättsliga och författningsmässiga ordning, vars fakta och omständigheter specificeras i sektionerna 5 till 12 ovan;

För det andra: att likaledes framhålla att i kraft av sina förpliktelser, sin trohetsed till författningen och till de lagar de svarat för och, för ministrarnas del, i kraft av naturen hos de institutioner i vilka de är höga tjänstemän och av Honom vars namn de åberopade när de intog sitt ämbete, är det deras plikt att göra omedelbart slut på alla förhållanden, till vilka här refereras som bryter mot författningen och landets lagar med målet att åter leda statens verksamhet mot lagens väg och trygga vår nations författningsordning och det grundläggande stödet för demokratisk samexistens bland chilenare;

För det tredje: att betyga att om så sker skulle dessa ministrars närvaro i regeringen göra republiken en värdefull tjänst. I motsatt fall skulle de allvarligt äventyra försvars- och ordningsmaktens nationella och professionella karaktär och öppet bryta mot artikel 22 i författningen och allvarligt skada sina institutioners prestige; och

För det fjärde: att tillställa hans excellens republikens president och ministrarna för ekonomi, nationellt försvar, offentligt arbete och transport samt land och kolonisation detta beslut.